Julafton kom och den gick. Med den kom även lite julklappar, bland annat en samling av Beatles samtliga singlar. 22 stycken skivor man lätt glömmer bort, då de ej går att hitta på Spotify. Där hittar man låtarna på samlingsalbum istället. Vilket är bra förstås, att man kan lyssna på dem. Men jag vill se skivomslagen när jag lyssnar på låtarna. Vilken tur att jag nu har alla singlarna. För att fira detta, tänkte jag rangordna de 10 bästa singlarna Beatles släppte (och då räknar jag bara de som släpptes i Storbritannien under etiketten Parlaphone). Låt oss ta en titt!
10. The Ballad of John and Yoko/Old Brown Shoe (1969)
Denna skiva innehåller två ganska underskattade låtar, men ändå inte tillräckligt bra för att få en högre placering på listan. The Ballad of John and Yoko, skriven av Lennon, handlar om hur han och hans fru Yoko, ständigt blev lynchade av media för saker de gjorde. En ganska svängig låt faktiskt!
På B-sidan har vi Old Brown Shoe, en låt som är relativt okänd. Har ingen speciell relation till den, då jag lyssnat på den mycket lite. Skriven av Harrison, och faktiskt en låt jag egentligen inte skulle rekommendera om du inte redan tröttnat på de mer kända låtarna. Många skulle nog uppleva denna som svårlyssnad är min gissning.
9. Paperback Writer/Rain (1966)
På skivans A-sida har vi Paperback Writer, som är en relativt känd låt. Inte i klass med Let It Be eller Here Comes The Sun, men definitivt mer etablerad än Rain som är på skivans B-sida. En ganska bra låt, men långt från en av deras bästa.
Rain, en mycket “sällsynt” låt. Länge fanns den inte på något samlingsalbum alls, men hamnade sen på albumet Past Masters Volume 2. Den är ganska bra, och man kan höra i den hur Beatles nya sound börjat ta sin form.
8. We Can Work It Out/Day Tripper (1965)
Det sker en tydlig förändring i Beatles sound 1966. Denna singel, och även albumet Rubber Soul som släpptes samtidigt, hamnar i gråzonen mellan det nya och det gamla soundet. Den är långt från det gamla i She loves you, men också väldigt långt från det nya i Tomorrow Never Knows.
We can Work it out innehåller det där 65’-soundet som jag faktiskt kan uppskatta ganska mycket. Även om jag givetvis föredrar det som kommer 66’, och allra helst soundet från 68’-69’.
Day Tripper är min favorit bland de båda. Även fast det inte är en av deras bästa är den helt klart underskattad.
7. Yellow Submarine/Eleanor Rigby (1966)
Två klassiska låtar, den ena dock mycket bättre än den andra. Det är tack vare den låten som skivan landar högre än tidigare nämnda. Eleanor Rigby, denna kusligt fina låt. Den har något mystiskt över sig, och det gillar jag. En låt jag faktiskt lyssnar på ganska ofta. Yellow Submarine däremot, inte så mycket. Rent melodiskt är den ju svängig och den sätter sig på hjärnan, men kan inte säga att jag någonsin har varit särskilt förtjust i den. . Låtarna finns även med på albumet Revolver (1966).
Yellow Submarine är även ledmotivet till filmen från 1969 med samma namn. En film som blivit ikonisk för sin grafiska stil. Vars tryck nu även finns att köpa på Happy Socks!
6. Hello, Goodbye/I Am The Walrus (1967)
Denna skiva borde egentligen komma på femteplats, då I Am The Walrus är så bra som den är. Men Hello, Goodbye drar tyvärr ned betyget. Har aldrig riktigt gillat den. Men den är ju trallvänlig och givetvis sjunger jag med när jag hör den.
I Am The Walrus, låten som Lennon skrev för att han var trött på att alla överanalyserade hans texter. Låten handlar alltså inte om någonting, och det kan vara ganska skönt att veta det innan man lyssnar. Men, texten är ändå intressant fast den inte betyder något. Det är kanske just det som gör den så intressant. Helt klart en grym låt om man bara ger den en chans
5. All You Need Is Love/Baby You’re A Rich Man (1967)
All You Need Is Love, en låt jag egentligen tröttnat på. Men jag tror den är viktig för nya Beatles-anhängare. Man ska icke förminska den. Det är faktiskt det simpla som är charmen, och kanske det geniala i den.
Baby you’re A Rich Man, en av mina favoritlåtar. Den handlar om deras manager Brian Epstein, som Lennon vid det här tillfället inte kom så väl överens med.
4. Hey Jude/Revolution (1968)
Nu börjar vi snacka. Hey Jude är en riktigt bra låt. Personligen tycker jag dock att Beatles har mycket bättre låtar i sin katalog, men Hey Jude har något som väldigt många tycks uppskatta. Det är en låt man absolut inte ska ta för givet. När jag precis hade börjat upptäcka Beatles gick den på repeat, och jag kommer alltid hålla den kär även om jag inte lyssnar så mycket på den längre.
Hey Jude
Låten släpptes enbart på singel, men kom senare på samlingsalbumet 1 (2000) vilket är en platta som enbart innehåller listettor.
På B-sidan har vi låten Revolution, en rockig version av låten Revolution 1 som återfinns på deras platta White Album (1968). Lennon ville egentligen ha den lugnare versionen på singeln, men de andra i bandet tyckte att den på singeln behövde lite mer tryck i sig. Själv håller jag nog med Lennon, och lyssnar mer eller mindre enbart på den lugnare versionen, Revolution 1.
3. Get Back/Don’t Let Me Down (1969)
Låtarna som kanske mest är kända från Beatles takspelning 1969, den spelning som även kom att bli deras sista. Dessa låtar släpptes först på singel, men kom även med på deras sista album Let It Be 1970. Ett album som egentligen skulle släppas 1969, men som på grund av bråk inom bandet lades på is och de började istället att jobba på Abbey Road. Så fastän Let It Be är den skiva som släpptes sist, är Abbey Road egentligen den sista plattan som Beatles gjorde.
Get back, är och har alltid varit en av mina favoritlåtar. Den har det där McCartney-soundet som ingen annan kan efterlikna. Get Back är också den låt som fick mig att få upp ögonen för Beatles.
Don’t let me down, är även den en fantastisk låt. Och om Get Back lyser av McCartney, gör denna exakt samma men av Lennon. Här rekommenderar jag faktiskt live-versionen över den man finner på skivan.
2. Something/Come Together (1969)
Denna skiva innehåller både en av Beatles kanske mest kända låtar, och en av deras mest underskattade. Come Together är helt klart en favorit, men det är Something som gör att denna skiva kammar hem andraplatsen. Something är enligt mig en av de mer underskattade låtarna av Beatles, just för att den borde vara större än den är. Visst finns det många fler låtar jag tycker allt fler borde lyssna på, men många av dem är lite svårare att ta till sig. Something däremot, är en låt jag tror att många skulle uppskatta. Skriven och framförd av George Harrison. En annan intressant kuriosa är att Frank Sinatra korade Something till århundradets bästa kärlekslåt.
Efter Here Comes the Sun, är Come Together den Beatles-låt som streamats flest gånger på Spotify. Den innehåller en grym basgång, kryptisk text och en slagkraftig refräng.
Something och Come Together finns även med på albumet Abbey Road (1969).
-
Penny Lane/Strawberry Fields Forever (1967)
Här har ni den. Den absolut bästa singeln som Beatles släppte. En singel på temat “Liverpool”, då både Penny Lane och Strawberry Fields finns på riktigt. Denna skiva är en hyllning till de platserna. Tanken var först att låtarna också skulle finnas med på albumet Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band (1967), men det blev inte så då det på den tiden var aningen tabubelagt att ta med låtar som tidigare släppts på singel. Varför man tillät det med Eleanor Rigby/Yellow Submarine inför Revolver (1966) vet jag ej, min teori är att det beror på att den singeln släpptes samma dag som albumet. Denna regel övergav man dock helt och hållet sen, och både Abbey Road och Let It Be innehåller låtar som släppts som singel innan.
Penny Lane är en till synes väldigt munter låt. Men den döljer faktiskt fler lager än vad man kan ana. Både textmässigt och rent melodiskt. Det var det som var Beatles storhet, hur de lyckades göra låtar som lät simpla och bekanta. Men bakom dem ligger så många rader av beslut man inte tänker på. Det är därför stora musiker än idag hyllar Beatles, för de förstår hur svårt det är att efterlikna deras sound.
Strawberry Fields Forever är nog den Beatles-låt jag håller allra högst efter A Day In the Life. Det är något magiskt över den. Jag kan helt enkelt inte förklara det. Den avslöjar något nytt i varje lyssning. Den blir aldrig färdig.