Writer’s block kallas det tydligen, det jag lidit av de senaste veckorna. Jag har kommit av mig som man brukar säga. Vi kan väl kalla det för en liten semester, så behöver jag inte må så dåligt. Att texterna här på bloggen blivit färre, det är som det är. Jag lever inte ett särskilt intressant liv, det finns inte mycket att säga. Men att arbetet med min monolog stannat upp, det får inte hända. Jag tror en bidragande faktor är vetskapen om att dramatiken inte har det så lätt i dessa tider. Att jag inte vet när jag kommer kunna spela upp pjäsen. Trots detta, får inte skrivandet stanna. För stannar det en dag så har det snart stått still i månader. Ångrar att jag inte skrev klart den i juni när jag mest satt hemma och ugglade. Denna månad har jag faktiskt inte tid på grund av annat jobb. Nåväl, snart öppnar jag väl det där förbannade dokumentet igen.
Antagningsbeskedet har kommit inför hösten. Även detta år hamnade jag som reserv på “kreativt skrivande”, dock högre upp på listan än tidigare så jag håller tummarna. Jag har funderat den senaste tiden på vad, samt om, jag vill ha en utbildning. Jag har 75 högskolepoäng redan, och att vara dramatiker i dessa tider är som jag nämnde tidigare ingen lek. Så att plugga samtidigt kan vara ett bra sätt att få ekonomin att gå ihop. Så jag har beslutat mig för att slutföra mina studier inom litteraturvetenskap, och om mina beräkningar stämmer kan jag ha min kandidat runt nyår nästa år (om jag läser sommarkurser). Om det är någon utbildning som kan vara till en fördel inom det jag vill syssla med, så är det nog litteraturvetenskap. Speciellt med tanke på att den går på distans, vilket tillåter mig disponera tiden som jag behagar. Så vilken tur att jag blev antagen till litteraturvetenskap B, och kan fortsätta mina studier precis där jag slutade.
Har alltså gått och blivit med lägenhet. Mitt i stan dessutom (en fördel för en utan körkort). Har tidigare bott i mycket små lägenheter. 25 kvadrat i Sundsvall. 20 kvadrat i Falun. 12 kvadrat i London. Denna lägenhet är, hör och häpna, 46 kvadrat. Centralt har jag heller aldrig bott. I Falun tog det 30 minuter att gå till skolan, och bussförbindelserna var så märkliga att det tog lika lång tid med buss. Nu bor jag alltså mitt i, en gång till, MITT I stan. Precis vid en biograf dessutom. Det känns tryggt. Dessutom, är det den första gången sen 2016 som jag spenderar september månad i Hudiksvall. Direkt efter studenten flyttade jag. Sen ny utbildning året efter. Sen en ny året efter det. Och denna höst, återvänder jag faktiskt till en gammal utbildning. Men staden, den blir den samma. Men med mig finns inga garantier. Så vad som händer nästa höst, återstår att se.
Vänligen, Albin