Det går segt med monologen. Inte för att det plötsligt blivit svårt att komma på vad jag ska skriva, utan snarare för att tiden har gått till annat. Jag har snöat in mig på det hår med musik nu, och all min tid har gått till det. Har övat på det där förbannade pianot (bra låter det inte, men jag fortsätter öva). Jag har även hunnit skriva texten till 5 låtar, varav 2 håller på att tonsättas. Visst skulle jag vilja komma på melodierna helt själv, men jag känner inte att det är något jag bemästrar ännu. Förhoppningsvis snart. Vet inte vad jag ska göra med låtarna dock. Kanske blir det ett album. Vi får se.
Nej nu måste jag banne mig börja prioritera monologen igen. Inte för att det finns någon deadline. Visst KAN jag bara sätta ett datum, och spela upp den för så många som det är tillåtet. Såg att Dramaten börjar släppa höstens föreställningar med enbart 50 platser per tillfälle. Så skulle jag kunna göra såklart, och istället ha flera speltillfällen. Men, även om gränsen är vid 50, hur smart är det verkligen att samla så många under ett och samma tak samtidigt? Smittorisken är ju fortfarande hög. 50 är en del människor ändå. Värt en funderare. Jag har en del besparingar som jag kan leva ett tag till på, men snart behöver även jag lite klirr i kassan. 50 biljetter på 100-150 kronor styck är inte mycket men en stor hjälp för en fattig dramatiker som jag själv. Inte för att jag någonsin satt upp något drama, men någon titel måste jag ju få ge mig själv som inte är “loser”.
Drygt en vecka kvar till jag fyller år. 22, vilken meningslös ålder. Men, man ska vara 22 någon gång också!
Vänligen, Albin