Det här med att ta in sin omvärld. Jag bevittnad ett udda samtal på tunnelbanan imorse. “Var den god?”, sade den gamle mannen till ynglingen i sätet mittemot som just hade tagit en klunk av sin drickyoghurt. Mannen var iklädd slitna kläder och hade vid sina fötter en påse från systembolaget. Han doftade lätt av öl. Ynglingen, en kille i min egen ålder, tog av sig sina stora hörlurar för att höra vad mannen ville. Han upprepade frågan om yoghurten. “Ja”, svarade ynglingen. Mannen var tyst i några sekunder, sen sade han: “Jag har fan käkat yoghurt i över 40 år”. Jag tittade snabbt ned i golvet och försökte hålla mig för skratt. Det var inget svar jag hade förväntat mig. Mannen fortsatte att prata på i den tysta vagnen. Ynglingen satt ofrivilligt och lyssnade, ibland nickade han till svar. Men alla kunde se att allt han egentligen ville var att sätta på sig sina hörlurar igen. Alla förutom den gamle mannen, det vill säga. Han var nog mest glad att ha någon att prata med. Sen att personen i fråga inte var det minsta intresserad av samtalet, det spelade kanske mindre roll.
Det vanligaste tipset stora författare ger till oss med skrivardrömmar brukar vara följande: Läs mycket. Det tycker jag är struntprat. Visst är läsandet viktigt. Men i min mening finns de bästa berättelserna att finna här, i vår egna galna värld. Ett bra exempel på detta är det jag hörde en kvinna säga i telefon för någon vecka sen: “Ja, han är så konstig. Han är typ den konstigaste personen jag har träffat på säkert…två år”. Stanna upp en stund och analysera den meningen. Detta är allt jag hörde av samtalet, men i den där korta raden finns en hel berättelse som vecklas fram, bara man letar efter den. Det börjar rätt så tråkigt, men sen händer något. Hon lägger till “två år”. Ur detta kan vi läsa att hon träffat en annan konstig person, som hon bevisligen inte har glömt bort, för blott två år sen. Och vips, så finns det en berättelse där. Åtminstone en antydan till berättelse. Exakt hur detta konstiga möte gick till är det upp till ens egen fantasi att lista ut.
Det får mig åter att tänka på den gamle mannen. Efter det märkliga svaret utvecklade han en aning. Han berättade för ynglingen att han har ätit yoghurt till frukost varje dag i över 40 år, och att bättre start på dagen än så kunde man inte få. Ynglingen låtsades vara intresserad och frågade om han aldrig åt något annat än just yoghurt. “Nej”, svarade mannen bestämt. Att med sådan medvetenhet äta samma sak till frukost i över 40 år tyder på att han är en man med väldigt starka och goda rutiner. Men hans klädsel, och på dygnet tidiga alkoholkonsumtion, tyder på något annat. Jag vill genast veta mer om honom. Och vips, så börjar ännu en berättelse att ta form.
Världen, och i synnerhet tunnelbanan i mitt fall, är full av berättelser. Och i min mening är en skribents viktigaste uppgift inte att skriva. Det är att se. Att höra. Jag har alltid varit nyfiken, och har många gånger ägnat mig åt vad många skulle rubricera som “tjuvlyssning”. Men jag ser det inte som att jag tjuvlyssnar. Jag tar bara in min omvärld.