Jag skriver, alltså finns jag – för att parafrasera Descartes uttjatade citat. Alltså har jag inte funnits på ett tag nu. Är det kanske dags att börja finnas igen?
Denna blogg lades ned. Under flera månader var den helt borttagen från internet. Det var så jag ville ha det. När jag av en händelse besökte min första blogg förra veckan, som fortfarande ligger ute, insåg jag att även denna blogg måste bli publik igen. Inte för att jag nödvändigtvis vill återuppta bloggandet, men för att jag har skrivit så otroligt många texter genom åren. Texter jag vill dela med mig av, inte dölja.
Visst finns det inlägg jag hade skrivit annorlunda idag. Så är skrivandet. En process. En evig vandring. Varje ny text är ett steg framåt på resan, och alla tidigare texter fotspår som påminner om hur långt man har kommit. Med denna text tar jag ytterligare ett steg framåt, jag vet dock inte åt vilket håll än.
Kanske återupptar jag bloggandet. Kanske testar jag mig på veckovisa krönikor. Kanske skriver jag några essäer. Den fortsatta riktningen är som sagt oklar. Huvudsaken är att jag skriver något. För jag vill finnas igen.
Vänligen, Albin