Sitter i natten och kollar på ett program om jakten på Sveriges bästa man cave. Finns någon slags dröm i mig om att ha en. Eller nej egentligen inte, det enda som lockar mig med dessa grottor är de otroliga hemmabiograferna, som jag märkt finns i de flesta av dem. Det maffiga ljudet, stora skärmen och kanske en och en annan filmaffisch på väggarna. Vilken jävla lyx. Skulle jag vinna stort på lotto imorgon är det inte en sportbil jag köper (dels för att jag inte har körkort). Då skulle jag bygga den fetaste hemmabion i mannaminne.
Hade egentligen inte alls tänkt kolla på detta program, men av någon anledning ville jag se honom igen. Låtsas som att inget har hänt. Programmet leds nämligen av Adam Alsing, som många nog vet gick bort igår. Jag kan inte säga att jag var en särskilt stor supporter av honom. Har sett väldigt få av hans program, och på radio hörde jag honom bara när jag var yngre och föräldrarna hade på Mix Megapol i bilen. Men jag har alltid uppskattat honom. Respekterat honom. Dels för att han verkade så vettig, men också för att han kändes som en genuint god människa. Det fanns en period då jag ville jobba med media. I radio och tv. Han var alltid någon slags förebild. En personifiering av den typ av programledare jag ville vara. Lättsam, men ändå utmanande på samma gång.
Ändå förstår jag inte hur hans död kan ta så hårt på mig. Kanske för att det var det här jävla viruset som gjorde det? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Men må han vila i frid.
Vänligen, Albin