Nyss hemkommen från ännu ett konfirmationsläger. Mitt sista. Eller ja, mitt sista borde ha varit förra året. Det var något som blev väldigt tydligt för mig under den gångna veckan. Visst fanns det roliga stunder, men kanske inte tillräckligt många för att motivera allt det jobb som krävts av mig. Något jag däremot uppskattade väldigt mycket var stunderna jag hade med en viss person i min kära ledargrupp. Risken är dock stor att jag misstolkat hennes intentioner, så det blir nog inget av den saken. Jag befann mig i samma sits förra året med en annan ledare, där jag tydligen hade tolkat fel. Besparar mig gärna den smärtan denna gång.
Allt jobb inför och under lägret har gjort att jag för första gången i mitt liv inte lämnat in en skoluppgift i tid. Även det säger en del. Att det är dags att kasta in handduken nu. Jag kan inte låta mitt vanliga liv ta stryk för detta lägers skull. Även fast det är svårt att inse, är jag vuxen nu. Med ett liv framför mig som väntar. Det är dags att sluta skjuta på det.
Vill bara snabbt återgå till det jag skrev i första stycket. En del har frågat mig hur jag vågar vara öppen på det viset. Blotta mitt inre. Det är relativt lätt. För jag utgår alltid från att ingen läser det jag skriver. Speciellt inte de jag skriver om. Och om de mot förmodan skulle göra det, vet jag att de aldrig någonsin skulle ta upp det med mig. Så på många sätt är det som att jag aldrig har skrivit det över huvud taget.
Vänligen, Albin