It’s happening. Eller rättare sagt, det är vad jag misstänker. En i familjen har testat positivt för corona. Jag var där i fredags. I två dagar nu har jag känt mig förkyld. Fan. Test inbokat på torsdag. Fram till dess, förblir jag isolerad. Vad ska man göra? Gå runt och eventuellt smittas? Känns inte särskilt trevligt.
Tänkt skriva nästa uppgift imorgon. Få det överstökat. Deadline är inte förrän 16 december. Men jag tänker såhär: Om jag blir klar redan imorgon, har jag extra mycket tid på mig att jobba på den sista uppgiften. I den ska vi påbörja ett längre skrivprojekt, vilket innebär att jag kan fortsätta skriva på romanen. Funderade ett tag på att tänka ut något nytt, men insåg att det är smartast att utnyttja denna uppgift till att utveckla den bok jag nu faktiskt tänkt skriva. Och om sanningen ska fram, har jag ägnat den alldeles för lite tid på sistone. Det är dags att börja skärpa sig nu. 2.000 ord om dagen, var det inte så?
Inte har jag kommit längre på diktsamlingen heller. Helgen har varit så fruktansvärt slapp. Till mitt försvar har jag ju faktiskt känt mig rätt hängig. Men det är ett uselt försvar. Skärpning! Exakt såhär var det med den förra också. Påbörjade arbetet med den i november, blev klar strax innan jul. Och det är ingen komplicerad process. Dikterna är ju redan skriva. Det enda jag behöver göra är att sammanföra dem i ett word-dokument. Skriva dit ISBN-nummer, göra ett index etc. Det rör sig inte om många moment. Men, jag har noll disciplin. Nej, det är inte sant. Jag har aldrig missat en deadline. Men hur sätter man deadlines åt sig själv? Behöver någon som håller mig ansvarig för att saker och ting faktiskt sker. Någon som fyller rollen som förläggare. För någon sådan lär jag inte ha på ett tag. Speciellt inte om jag aldrig skriver något.
Tips: Mikael Wiehes låt Kom hem till mej. När det kommer till svenska låtar, är denna en av mina favoriter. Den har, som man brukar säga, nånting. Lyssna!