Kära vänner, jag är tillbaka. Den senaste tiden har jag knappt haft tid att sova och inläggen har således uteblivit. Inte för att jag har så mycket tid över nu heller. På fredag smäller det. Premiär för pjäsen jag har skrivit. Och visst är jag taggad, men det är väldigt stressigt ska ni veta. Idag börjar min två veckor långa semester, och en av dessa veckor kommer jag lägga ned drygt 60 timmar på att repa med skådespelare och förbereda inför premiären. Detta är inget jag tjänar några som helst pengar på. Jag gör det för att jag vill. Men jag ska vara ärlig med er, kära läsare. Man tappar lusten en aning när det bara är några dagar kvar och vi bara har sålt en fjärdedel av biljetterna.
Jag har ju givetvis varit med om detta förut. Två böcker har jag släppt, men av mina nästan 1000 vänner på Facebook och Instagram var det knappt 10% som köpte dem. Jag är fullt medveten om att poesi inte är för alla. Men min första bok såldes för 50 spänn. Kom igen, stötta en kamrat. Samma fenomen går att skymta nu. Jag har delat aktivt på mina sociala kanaler om att vi sätter upp en pjäs. En pjäs, som jag dessutom, tror att gemene man skulle uppskatta. Och kanske är det så att många av er tänker gå, men inte hunnit köpa biljett ännu. Om så är fallet, stort tack. Känn ingen stress, det betyder mycket för mig att ni ens vill komma. Men till resten av er. Gör mig en fet tjänst. Gå på denna föreställning. Du är borta den helgen? Okej, kanske kan du stötta genom att skänka bort en biljett till någon som vill gå men inte har råd? Du vet inte om du gillar teater? Var en polare och gå ändå. Du är inte ett dugg intresserad av att varken stötta mig eller kulturen i din hemstad? Ja, men fortsätt då som vanligt min kära vän. Du har ju gjort det så bra hittills.
En grinig och missnöjd text, jag vet. Men jag har i två månaders tid försökt med den trevliga approachen. Den fungerar bevisligen inte. Jag önskar verkligen att vi ska få chansen att spela inför en stor publik. Jag önskar verkligen att Hudiksvall ska få ett brett kulturliv. Men hur fan ska man få medborgarna i denna stad att gå på teater om man inte ens kan få sina bekanta att göra det? Nu har jag rutit färdigt och återgår till att lägga ned mer än en heltidstjänst, utan kompensation, på ett ge er en kulturell upplevelse ni inte ens vill ha. Vi ses på fredag!
Vänligen, Albin