Hur slappnar man av egentligen? Hur gör man för att inte alltid vara på helspänn? Hur slutar man övertänka precis allt? Om jag det visste. Då hade jag kanske inte hamnat i den här situationen.
För någon vecka sen läste jag ett citat som fick mig att fundera: “om du hela tiden känner att det finns något du egentligen borde göra när du vilar, så vilar du egentligen inte”. När jag läste detta citat satt jag och chillade i soffan. Vilade, skulle man faktiskt kunna kalla det. Kollade på någon tv-serie. Men framför mig hade jag faktiskt en kommande manus-deadline, med inte ett enda ord skrivet. Att producera, regissera och korrigera en pjäs som ska upp nu i sommar, helt på egen hand, stod också på agendan. Sen får vi inte glömma att själva teaterföreningen ska bildas först. Och just det, den där boken som jag skrev förra året, den måste jag ju färdigställa. Vid närmare eftertanke har mitt liv sett ut så i snart fem års tid nu, mer eller mindre. Det har alltid funnits något jag borde göra istället för att vila. Och kanske är det inte så konstigt att jag idag är så fruktansvärt slutkörd?
Den här veckan har varit extra tuff. Jag har funderat över vad det är jag egentligen vill. Ta pjäsen till exempel. Varför sätter jag överhuvudtaget upp en pjäs? Jo, för att garantera att min text får möta en scen. Men vill jag producera spektaklet? Egentligen inte. Jag är inte ens säker på om jag vill regissera. Men jag har ändå valt att ta på mig allt det här, för i ärlighetens namn: vem skulle göra det åt mig? Men, i och med det beslutet har jag också än en gång nekat mig själv en chans till återhämtning. Ingen vila här inte.
Jag sitter just nu med manuset jag talat om förut. Alltså inte det till sommarens pjäs, utan ett annat. Deadline är imorgon. När jag vaknade idag orkade jag först inte gå upp. Jag tänkte att jag skiter i deadlinen. Jag ställer in sommarens pjäs. Jag åker på något slags silent retreat och vilar upp mig på riktigt. Försvinner från omvärlden en stund. För jag känner att snart faller jag ihop av utmattning.
Hur blir det då? Vet faktiskt inte. Jag väljer ändå att försöka lämna in manuset innan deadline. Inlägget med veckans filmer utgår denna vecka, vilket är synd för jag såg faktiskt hela 4 filmer. Med sommarens pjäs är det klurigare, då det inte bara är jag som påverkas. Kommande vecka är helt fullbokad. Ska försöka ta vecka 15 ledigt, med inställningen att det inte finns något annat som jag borde göra den veckan. Sen får jag ta något slags beslut. Jag vill inte ställa in. Men jag vill inte falla ihop heller. Ett dilemma, minst sagt.
Så, nu har jag än en gång blottat mitt inre. Tryckt upp mina imperfektioner i era nyllen. En bekant till mig, som jag tyvärr inte har någon kontakt med längre, valde att ta bort sin blogg för att hon inte hade något positivt att skriva om. Vilket var synd, hon var duktig på att skriva. Det är såklart lättare att dela med sig av hur duktig man är och hur bra man mår. Men vem fan vill enbart se sånt? Det måste finnas någon slags komplexitet i hur vi framställer oss själva. Tycker ni inte?
Vänligen, Albin