Kan man hävda att mitt uttryckta missnöje i de senaste inläggen hade någon effekt? Vet ni, jag tror faktiskt det. Kanske fick folk dåligt samvete, eller så hade många missat att jag skulle sätta upp en pjäs. Inläggen fick bra spridning, vilket tyvärr alltid är fallet med negativa texter. Ingen vill läsa om någon som är nöjd. Missnöje väcker nyfikenhet.
Men, som sagt. Efter de där inläggen sålde vi faktiskt lite fler biljetter. Och på två föreställningar sålde vi drygt 150 biljetter, vilket inte är fy skam. Speciellt med tanke på att det är det första jag sätter upp. Ändå finns det ju ständigt en önskan om att fler ska komma och kolla. Det är nog säkert många av er som läser detta som valde att inte gå. Och då talar jag inte om er som inte kunde av olika skäl. Nej, jag tänker på alla er som hade alla förutsättningar för att dyka upp men valde att stanna hemma. Min önskan är att även ni, en vacker dag, ska smyga in i teatersalongen. Och ni behöver inte skämmas över att ni inte såg den senaste pjäsen. Låt oss se varje kommande premiär som amnesty day. Ni kommer, och jag låtsas som att det inte är första gången ni dyker upp. Låter det som en plan?
Nu lämnar vi min bitterhet åt sidan en stund. Jag plockar fram den nästa år igen då biljettförsäljningen går segt. För på det stora hela är jag nöjd med hur allting har gått. Vi har fått fina recensioner och det märks att vi väckte känslor hos folk. Mer än så kan jag inte begära. Och detta projekt har också fört med sig massvis av lärdomar. Hur jag vill vara som regissör, vilka jag vill samarbeta med igen, hur jag ska marknadsföra och så vidare. För er som missade denna föreställning kommer vi eventuellt att sätta upp den igen i Järvsö till hösten. Men sen är det nog kört är jag rädd. Åtminstone om ni vill se den i min regi. Har ingen lust att göra om samma projekt om och om igen. Det finns så många saker jag vill sätta upp. Tiden räcker helt enkelt inte till för fler uppsättningar av Restaurang Lundby.
Vänligen, Albin