Jag lossade på slipsens snäva grepp, knäppte upp kavajen och föll utmattad ned på sängen. Planeringen av årets läger hade varit en mer intensiv process än någonsin. För årets läger skulle på något sätt bli av mitt i en pandemi. Alla träffarna innan lägret hade blivit inställda. Olsnäsgården, som vi åkt till i så många år, hade stängt sin verksamhet på grund av omständigheterna. Restriktionen på 50 personer innebar att våra förstaårsledare inte kunde följa med. Ett tag såg det faktiskt ut som att lägret inte skulle bli av i slutet juli som planerat. Men till slut fann vi ett ställe som ville ta emot oss. Ett ställe där vi fick chansen att fokusera på något annat än det där viruset. Åtminstone för en liten stund. Och efter en fartfylld vecka full av vandringar, måltider, insikter om livet och en massa skratt, fick årets konfirmander till sist det läger de förtjänade. Visst, det blev inga kramar. Det var handsprit före varje samling. Ingen släkt och familj i kyrkan. Men mot alla odds, blev lägret av. Och när allting var över, och jag lade mig utmattad på sängen efter ännu en konfirmation, bubblade än en gång denna ständigt återkommande tanke upp: Detta var sista året jag åkte med som konfirmandledare.
När jag skriver denna julhälsning, var det bra precis åtta år sedan min konfirmationstid började. Året var 2012 och vi hade vår första träff i Forsa kyrka. Nervös var bara förnamnet. Jag kände bara fyra av de nästan 40 som skulle konfirmera sig, och i ärlighetens namn var jag mest där för alla de presenter jag skulle få efter konfirmationen. När jag hasade mig in i kyrkan den söndagen, möttes jag av ungdomar som satt utspridda längs bänkraderna. Det fanns ingen struktur. På en rad satt det fyra-fem stycken, medan det på en annan rad kunde sitta någon helt själv. Att folk satt med personer de kände sen tidigare, var tydligt. Men i bänkarna längst fram, noterade jag en anomali. Det var något som inte stämde. Där var bänkarna fyllda till bredden. Ett tjugotal ungdomar som sprudlade av energi. De stod i stark kontrast till alla tysta och osäkra små konfirmander. Det dröjde inte länge innan jag förstod att de var ledare. Och när jag några månader senare gick ut i sommaren efter min konfirmation, hade min längtan efter presenter bleknat. Den hade ersatts av en ny. Att få bli ledare. Att få bli en del av den där gemenskapen.
Hösten efter jag konfirmerades satte ungdomsgruppen igång. En träff en gång i veckan där vi fick chansen att fortsätta lära känna varandra lite bättre. Ungdomsgruppen, har så länge jag varit med, sett ut på ungefär samma sätt. De yngre, nyare tillskotten i gruppen, sitter i ett stort rum och spelar kort och skrattar högt. Medan de äldre sitter inne i det lilla köket och samtalar. Jag visste rätt snabbt att det senare skulle bli rummet för mig. Inne i köket hade man känt varandra länge, där fanns den starka gemenskapen som jag längtat efter. Jag förstod det inte då, men att bli en del av den gemenskapen har varit väldigt betydande för den personen jag är idag. Tack vare den har jag mött mina allra närmsta vänner. Tack vare den, har jag blivit säkrare i mig själv.
Jag har varit ledare i många år nu. Gapet i ålder mellan mig och konfirmanderna blir allt större, och efter varje läger känner jag verkligen att det är mitt sista. Att jag blivit för gammal. Men så fort hösten kommer, och jag än en gång sätter mig runt det där köksbordet, förstår jag varför jag fortfarande är kvar efter alla dessa år. För alltid är det några ynglingar som vågar sig in till i köket. Och när de står där i dörröppningen och betraktar oss, ser jag mig själv. Om de söker den där gemenskapen jag själv en gång sökte, har jag ingen aning om. Men finns det någon som helst chans att det faktiskt är så, vill jag vara med och ge dem samma möjlighet som jag själv fick. Att få vara en del av något. Gemenskapen vi har, gav mig så mycket när jag var ung och vilsen. Den ger mig fortfarande så mycket. Det minsta jag kan göra, är att ge något tillbaka. I åtminstone ett år till. Och fastän jag hävdar att årets läger var mitt sista, vet jag att det förmodligen inte är sant. Att jag kommer sitta runt det där köksbordet i många år till. God jul, kära vänner. God jul.
Vänligen, Albin