Jag åkte tåg igår. Kanske en av de sämre dagarna man kunde åka på tåg på, någonsin. Klockan 14:30 satte jag mig på SJs snabbtåg till Gävle, med förväntad ankomsttid 16:10. Det skulle ge mig gott om tid för att hinna äta middag, och sen ta mig till Gävle Teater. Det är nämligen så att jag via Region Gävleborg blivit utvald att delta i ett kulturprojekt för unga scenskribenter i länet. Jag skulle till Gävle för att se dansföreställningen Dark Water, som vi i projektet ska skriva en text om. Kan berätta mer om detta i ett senare inlägg. Hur som helst, 19:00 började föreställningen, och 18:00 var det ett samtal med koreografen. Och tack vare min planering, kunde jag äta middag i lugn och ro innan jag glatt promenerade bort till teatern. Så blev det dock inte. För det satte SJ sannerligen stopp för.
Vi stannade till i Ockelbo. Konduktören berättade att det hade skett en kopparstöld någonstans mellan Ockelbo och Gävle. Hon kunde ännu inte säga hur lång fördröjning detta skulle innebära. Jag tittade på klockan: 15:30. Okej, vad kunde det röra sig om? 20-30 minuter? Ingen fara. Jag sjönk ned i min stol och slog på ytterligare ett avsnitt av The Wire. För som tur var hade jag med mig min laptop på denna resa. Denna helvetes jävla resa. Vi stod kvar länge. Cirka två timmar. När jag anlände i Gävle 18:15 tvingades jag springa till teatern för att hinna höra något av det koreografen hade att säga. Och det var med irriterade steg jag sprang. Tre timmar och 40 minuter för en enkelresa mellan Hudiksvall och Gävle. Jo, jag tackar ja. Om det bara hade tagit slut där.
Vi såg föreställningen, och jag begav mig tillbaka till stationen. Klockan 21:00 gick bussen till Söderhamn, där tåget vidare upp mot Hudik väntade. Det allra sista tåget för dagen. Det är nämligen så att trafiken mellan Söderhamn och Gävle varit avstängd sen en längre tid tillbaka på grund arbete med järnvägen. Således åker inte X-tåget den sträckan för tillfället. Jag hoppade på bussen, och den började åka mot Söderhamn. Men den körde sakta. Oroväckande sakta. Framför oss rullade flertalet blinkande bilar. Bilar som markerade att man inte fick köra om. För framför oss höll man just då på att transportera en vinge till ett vindkraftverk. Säkert 50 meter lång.Nej, förmodligen ännu längre. I Söderhamn skulle jag bara ha 10 minuter på mig att byta till mitt tåg. Och i denna fart, såg det ut som att dessa 10 minuter skulle minska rejält. Jag såg ned på kartan i X-trafiks app. Vi befann oss rätt långt från stationen, och enligt tidtabellen skulle vi redan vara där. Men så försvann plötsligt patrasket som transporterade vingen. Busschauffören ökade farten, och vi rullade äntligen in vid Söderhamns station. Med 3 minuter kvar sprang jag upp mot perrongen. Men tåget var inte där. Och kom, det gjorde det heller aldrig. Jag tog fram min mobil, och möttes av ett meddelande: tåget har blivit ersatt med buss. Det visade sig att några ungar hade skjutit konfetti på elledningarna, så man hade blivit tvungen att kapa strömmen. Drygt 20 minuter senare kom bussen. Men tror ni den kunde ta mig till Hudik? Nej, nej, nej. Den gick till Iggesund, där ett tåg sen skulle ta oss vidare. Där fick jag nog. Jag ringde min käre far, och frågade om han ville hämta mig i Iggesund.
Vi stannade till i Max-driven, och jag tryckte girigt i mig en påse pommes. För att kompensera för den torftiga och på tok för dyra salladen från SJs bistrovagn som hade blivit min middag denna helvetsdag. Jag kom hem runt 23:30. Mitt pendlande hade denna tag tagit drygt 6 timmar av mitt liv. För att se ett se ett koreografsamtal och en föreställning på totalt en och en halv timme. Aldrig i mitt liv har jag hatat Sveriges haveri till kollektivtrafik mer än just denna dag. Aldrig i mitt liv har jag varit närmare att återuppta mina körlektioner igen, och lämna drömmen om tåget som färdmedel bakom mig för gott.
Vänligen, Albin