Fick VG på senaste inlämningen. Känns kul. Nu, dags att sätta sig och skriva igen. Nästa deadline är i slutet av denna månad. Då förväntas jag ha skrivit 75%. Blir ungefär 5 sidor om dagen eller så. Svårt? Ja. Hade hellre hållit mig till 3 sidor, men som det ser ut nu är det ej tillräckligt. Äsch, dumt att klaga. Kommer ändå inte upp i åtta timmar om dagen. Rätt lyxigt, egentligen.
Måste diska. Inte gjort på länge. Vill inte gå in på HUR länge. Och dammsuga med. Rensa kylskåpet. Transportera kläder från tvättkasse till garderob. Gå och panta. En hel del, helt enkelt. Och jag skjuter alltid upp det till de tillfällen jag får besök. Och mellan dessa sporadiska besök, lever jag i misär. Hoppas jag kan fortsätta hålla rent efter denna städning. Är knepet möjligtvis att ständigt bjuda hit folk? Kanske är det så. Men känns fel i dessa tider.
Hur blir det med den där nedrans teatern? En uppsättning i sommar ser inte trolig ut. Men vill inte skjuta på skiten ytterligare ett år, vill gå vidare med annat. Alternativet är att sätta upp den i höst. Problemet då: inte en jävel i ensemblen är hemma. Vilket för mig in på ett annat dilemma, detta med att bo här i Hudiksvall eller inte. Ibland vill jag stanna här och bidra till stadens kulturliv. Bevisa att man inte måste flytta för att jobba med det man vill. Men ibland känns det faktiskt som ett hopplöst uppdrag, och då vill jag hellre flytta till något land långt borta, och sitta och skriva på en strand med en mojito i handen. Har bott på en hel del ställen, men aldrig i ett sådant klimat. Snart två år sen jag bytte stad sist, börjar bli rastlös. Jag flyttade direkt efter studenten, till London. De allra flesta av de jag känner stannade kvar. Nu, fyra år senare, är det tvärtom. Nu har de allra flesta flyttat. Jag är kvar. Vissa hör av sig när de kommer hem. En del inte. Och man blir ledsen. Sen glömmer man det.
Vänligen, Albin