Mandarinen och polokragen

Idag åt jag en mandarin. Clementin säger man kanske. Satsuma? Vad den nu än heter, så åt jag en. Jag tog den från fruktkorgen på kontoret. Brukar gå för apelsinen, men inte idag. Nej, nej. Idag kände jag för något mindre. Faktum är att jag ej kan komma ihåg senast jag åt en sån där liten rackare. För mig, tillhör mandarinen (småcitrus?) barndomen. Mandarinen var överlägsen alla andra frukter. Det var den jag hade med mig till skolan till lässtunden. Det var den jag och min pappa alltid åt i bastun när vi var på badhuset. Det var den som vår lokala bygdegårdsföreningen la i godispåsen vid den årliga julgransplundringen, förmodligen för att ge intrycket av att påsen innehöll mer godis än vad den faktiskt gjorde. Men det är bara en teori jag har.

Mandarinen är min barndom. Jag påmindes om barndomen idag när jag satt på tunnelbanan. Det händer att jag bara sitter där och lyssnar på vad människorna intill mig pratar om. Idag var det en pojke som dividerade med sin mamma om huruvida han borde smörja in sina torra läppar med läppsyl. Nej, sade pojken. Du måste, sade mamman. Så höll de på, fram och tillbaka. Men pojken vann. Och precis sådär var det ju när man var liten. Ens föräldrar sa, av omtanke, att man borde göra si och så. Men som barn flyger sagda omtanke en över huvudet. Allt man hör är att man borde smörja sig med läppsyl, och det vill man inte. När pojken sen sa att han inte ville ha på sig sin tajta polokrage för att den kliade, var det som att se sig själv sitta där. Polokragen var min allra värsta fiende. Du kommer frysa om du inte har den på, sa mamma alltid till mig, av omtanke. Den sitter för tajt, svarade jag alltid. Idag ömmar jag för mamman på tunnelbanan, som inte vill att sin son ska frysa. Men jag ömmar också för pojken. För den där polokragen alltså, den är och förblir en fiende.

Kanske var det denna scen från morgonens resa in till stan som låg bakom mitt val vid fruktkorgen på kontoret. Jag blev påmind om barndomen. Och mandarinen, som ni vet, är barndom. I alla fall för mig. Men jag insåg snart att den också bör stanna i barndomen. För mandarinen är inte den magiska smaksensation jag mindes den som. Nej, den var en mindre och sämre apelsin. Vilket är lustigt, för som barn förknippade jag alltid apelsinen med vuxenlivet. Den var svår att öppna, och klyftorna var stora. Till skillnad från mandarinen, som man lätt öppnade med en inkörd tumme, och kunde äta med sina små barnhänder.

Idag åt jag en mandarin, till minne av min allt mer avlägsna barndom. Men imorgon återvänder jag nog till att ta en apelsin, för att fira mitt inträde i vuxenlivet och allt vad det innebär. Barndomen är en tid jag ofta romantiserar. Den innehöll mycket lek och få bekymmer. Den innehöll också, som bekant, mandariner. Men den innehöll också polokrage på vintern. Och den är jag jävligt glad att jag slipper. För den är, och kommer alltid att vara, en fiende.

Jag vet faktiskt inte vad jag ville säga med denna text. Jag utforskar ett nytt sätt att skriva på. Att bygga en text på mina vardagliga betraktelser. Jag skriver det som kommer till mig helt enkelt, ingen planering. Vad tror ni om det? Kan det funka?

Vänligen, Albin