Förra veckan skrev jag om mitt tågkaos. I det inlägget nämnde jag ett projekt jag håller på med. Tänkte att det är dags att berätta mer om det.
Region Gävleborg har under hösten erbjudit massvis med fria utbildningar för kulturskapare i länet. Detta är något jag har utnyttjat så gott jag har kunnat. Jag har deltagit i workshops om både marknadsföring för kulturskapare och hur man söker finansiering. Två saker som är rätt bra att kunna. Dessutom kommer jag nästa vecka ha två kursdagar i Gävle i något som heter The art of selling your heart, som är ett slags seminarium i hur man lever på och tar betalt för sin passion. Men, vad är det då för projekt jag håller på med just nu? Jo, jag är med i något som heter Ung Scenskribent. Förra måndagen, då jag hade min värsta tågupplevelse någonsin, fick vi se en dansföreställning i Gävle. Vi ska nu skriva en text utifrån denna föreställning. Jag har, inte helt oväntat, valt att skriva en dikt. Efter några vändors respons, kommer våra texter att publiceras i Gefle Dagblad. Vi arvoderas även för detta jobb (har ingen aning om hur mycket, spelar mig mindre roll). Detta blir första gången som någon annan än jag själv publicerar någon av mina dikter. Vilket minst sagt känns oerhört hedrande.
Denna dikt blir således exklusiv för Gefle Dagblads läsare. Eventuellt dyker den upp i någon framtida diktsamling, vem vet. Har även sneglat på möjligheten att starta en Patreon-sida (en sida där de som vill kan stötta mig med valfri slant i månaden, exempelvis priset av en kaffe), och då skulle denna dikt, samt andra exklusiva texter, bli någon slags bonus för de som stöttar mig där. Vi får se hur jag gör med den saken. För det känns som en rätt kaxig sak att skaffa. Jag är väl präglad av vårt lands vackra jantelag. Vad får mig att tro att det jag skriver skulle ha något slags värde? Patetiskt.
Vänligen, Albin