Nyss hemkommen från bowling. Det är skönt att vara på banan igen (pun intended). Min vän Wilgot, som jag bowlar med, sa att några som brukar bowla samma tid som oss hade undrat var vi höll hus förra veckan. Och när han kom in och sa att hans vän hade bokat bana sa han i kassan, “ja precis, Albin ja”. It’s happening. Har länge drömt om att ha ett sånt ställe som de sjunger om i öppningslåten till serien Cheers. “Sometimes you want to go where everybody knows your name”. Att bli en del av en plats. Nu ska vi snart beställa våra bowlingskjortor med vårt namn: Systembowlaget. Vi känner att vi vågar det nu. Vi känner oss välkomna. Trygga.
Sitter nu och försöker klicka hem lite julklappar. Men det är fasansfullt svårt. Har fått lite hints om vad några önskar sig, men brukar strunta i sånt. Vill att det ska bli en överraskning. Något de inte ens visste om att de ville ha. Roligare så. Men, mycket svårare. Det ska inte förnekas. Har hört att vissa lottar vem i släkten de ska köpa en julklapp till, så lägger man mer pengar på en julklapp istället för att köpa flera lite billigare. På ett sätt, låter det väldigt skönt. Man kan lägga all sin tid och själ på en bra present, istället för flera halvdana. Men, det vore också att bryta traditionen. Och när det kommer till jul, håller jag hårt i traditionerna. Så gott det går, förstås. Vår ursprungliga jultradition var att samlas hela stora släkten hos min gammelmormor. Men nu när hon inte finns med oss längre finns det ingen som har orken att styra ihop något sådant längre. Ibland får jag för mig att jag själv borde göra det. Men det blir helt enkelt inte samma sak när inte hon är där. Hon var klistret som höll ihop allt.
Tänkte lägga mig och läsa de sista sidorna i kurslitteraturen. De tar upp saker som skrivkramp, hur man hittar rytmen osv. Känner verkligen att jag behöver det. Visst, jag skriver här varje dag. Men ibland känns det som att det är tid jag skulle kunna lägga på att skriva böcker. Att denna är blogg är till för att jag ska uppleva det som att jag i alla fall skriver nånting om dagarna. Lura mig själv. Samtidigt vet jag mycket väl att denna brist på prestation också är en del av författarskapet. Att det kommer finnas perioder där inget händer. Perioder där det kommer kännas som att det går bra för andra men uselt för en själv. För min del får jag ingen motivation av att höra om folks framgångar. Jag får motivation när framgångsrika personer pratar om alla sina motgångarna. För när man befinner sig i en sån period, är det en tröst att bli påmind om att de allra största också befann sig där en gång. Att det fortfarande befinner sig där ibland.
Tips: Youtube-kanalen Captain Disillusion. Han är expert på filmeffekter, och bryter ned virala klipp som påstås vara äkta. Har lärt mig väldigt mycket om vilka möjligheter som finns inom filmeffekter, och hur lätt det är att bli lurad att något är äkta när det i själva verket inte är det. Här är ett exempel.