Ordens mästare är Tomas Tranströmer. Han må vara död, men den titeln tog han med sig i graven. Vetskapen att jag aldrig kommer kunna mäta mig med honom, är både en sorg och en tröst. Det är sorgligt att veta att hur mycket jag än försöker, är jag bara en posör med trubbiga metaforer jämfört med honom. Men det är också en tröst. Att jag kan släppa min prestige och enbart fokusera på att vara den bästa skribenten som jag kan vara. Så ibland när jag läser Tranströmers dikter, tänker jag först “Din jävel! Du pissar på min förmåga, vet du det?”. Men sen kommer de sunda tankarna. De som säger att man ska sluta mäta sig med andra. Speciellt Tomas Tranströmer, mät dig aldrig med honom. Han pissar på dig!
Jag vet inte riktigt hur det här med bloggande fungerar. Tekniskt sett är det en ny dag, men jag har ej gått och lagt mig ännu så detta inlägg är i min mening det andra för dagen. Får man göra så? Får man uppdatera mer än en gång? Jag tror inte det. Men vet ni vad? Jag kommer göra det ändå. Vill någon stoppa mig, vet jag faktiskt inte vilka åtgärder som finns. Kanske finns det någon myndighet just för detta? Det får ni väl ta reda på själva, era typer!
Nu, en film. Vet ej vilken, blir paralyserad av det ändlösa utbudet. Ibland händer det, faktiskt, att jag slår tärning om vilken film jag ska ta. En lösning jag varmt kan rekommendera. Beslutsångesten faller på en bit plast istället och du kan luta dig tillbaka och njuta av filmen. Sen kanske filmen är kass, men den risken finns ju alltid.
Har talat med tärningen nu. Ska tydligen se The Irishman. Eller rättare sagt, jag ska se klart den. Påbörjade den när den släpptes, men den är ju bibliskt lång. Tre och en halv timme. Brutalt. Ja ja, ser väl resten av den nu då. Vi hörs!
Vänligen, Albin
