Ja, hur börjar man ett sånt här inlägg egentligen? Under alla dessa år har starten av ett inlägg alltid varit det enklaste. Det svåra har varit slutet, att knyta ihop säcken. För när jag börjar skriva på ett inlägg vet jag aldrig riktigt vad det ska leda till. Men i detta inlägg vet jag precis hur det ska sluta, bara inte hur jag ska ta mig dit. Men, jag tänker att jag gör ett försök.
I förrgår, 9:00 för att vara exakt, satt jag och rullade tummarna på ett mäklarkontor. Mitt emot mig satt säljaren av min nya bostad här i Stockholm. När som helst skulle mäklaren komma ned för trappan och berätta att min bank har fört över alla pengar, och att säljaren kunde räcka över alla nycklar. För ja, just det, jag har alltså köpt en lägenhet här nere. Det gjorde jag redan i januari, vilket känns som en evighet sen. Och i förrgår var det alltså dags för själva tillträdet. Allt gick som det ska, och jag bor nu äntligen i min alldeles egna lägenhet. I Högdalen här i Stockholm, ett område jag nu har lärt känna. Det var här jag hamnade när jag flyttade hit för snart ett år sen, och här blir jag kvar. Ett bra tag till!
Några timmar senare ansluter jag till ett videosamtal med min familj. Jag sitter på en sushirestaurang och har nyss slängt i mig min lunch. På andra sidan telefonen flämtar min barndomshund, Zara. Hon är 13 och 1/2 år gammal. Det är väldigt gammalt för en labrador. De senaste månaderna har hon blivit allt sämre. Så mycket sämre att vi i familjen, hur motvilligt det än har varit, tvingats ta det värsta beslut man kan ta. För hennes skull. Så för någon vecka sen, när jag var i Hudiksvall, kramade jag om henne med vetskapen om att det inte blir några fler kramar. Och nu har hon lämnat oss, och kan äntligen springa igen med sin storebror Tiger i hundhimlen. Han gick bort under mycket mer dramatiska förhållanden. Med Zara har det legat i luften i flera månader. Hon fick en fin sista tid. Men jag tror att hon härdade ut för vår skull. För sådan var hon. Om Tiger var familjens primadonna var hon den som alltid ville vara alla till lags. Svansen viftade ständigt, tungan gjorde rent varenda ansikte som kom nära. Hon älskade att simma i havet. Hon älskade att apportera. Hon älskade att rulla i snön. Det allra mesta gjorde henne glad. Mot slutet orkade hon knappt gå upp ur soffan. Men svansen, den tröttnade aldrig. Den slutade aldrig att vifta.
Mina barndomshundar, Zara och Tiger, är nu båda borta. Och på något sätt var de det sista som fanns kvar av min barndom. Så i och med tillträdet till min nya lägenhet känns det som att jag klev direkt från barndomen in i vuxenlivet i förrgår. Det första kapitlet av mitt liv är nu slut, och jag kliver med blandade känslor in i nästa.
Det här inlägget blir mycket längre än jag hade tänkt mig, men håll ut. Jag ska nog lyckas knyta ihop den här säcken snart. Ni som brukar läsa det jag skriver här vet att jag ska sätta upp en pjäs i sommar. Det blir inte av. Jag känner helt enkelt inte att jag kommer orka. Sen jag skrev här sist har jag funderat väldigt mycket på vad jag vill här i livet. I flera år nu har jag haft en tydlig målbild: Framgångsrik författare och regissör. Problemet med sådana målbilder är att man aldrig blir nöjd förrän man når fram till det målet. Jag tackade ja till teater-projektet i Järvsö, för det kändes strategiskt. Kanske skulle det bli en succé och fler skulle vilja anlita mig? Men sanningen är att projektet i sig aldrig tilltalade mig. Det enda som tilltalade mig var hur det skulle se ut inför omvärlden. Min bild av skrivandet har varit skev, och det är dags för en förändring.
Denna blogg har haft flera syften, men främst ett: att skapa intresse för mitt övriga skrivande, så som böcker och pjäser. En väldigt utdragen marknadsföringskampanj, skulle man kunna säga. Här har jag skrivit väldigt mycket om min kamp om att bli författare. Faktum är att jag har skrivit långt mer här än vad jag har gjort på det jag faktiskt vill skriva. Detta för att skrivandet har för mig blivit ett måste, ett färdmedel till framgång. Längs vägen har jag tappat bort det enda som faktiskt spelar roll i ett bra författarskap: viljan. Den måste jag hitta tillbaka till. Eller så kanske den är borta för gott, jag vet faktiskt inte.
I över 5 år nu har jag bloggat, och jag känner att det har blivit dags att fokusera på det verkliga skrivandet nu. Jag vill hitta tillbaka dit. Därför har jag beslutat mig för att lägga ned denna blogg och ta en liten paus från det skönlitterära skrivandet ett tag. Till jag kan koppla bort alla drömmar om framgång, och möta den tomma sidan med en känsla av sann glädje igen. Det är ett väldigt tufft beslut, men ett jag måste ta.
Så nu har det blivit dags att avsluta detta kapitel på riktigt. Oroa er inte, jag har sedan årsskiftet dagligen fört dagbok, och i mitt arbete får jag vara kreativ och skriva flera timmar om dagen. Jag kommer alltid fortsätta att skriva, fast från och med nu under andra former. Jag har denna blogg att tacka för mycket. Jag har utvecklats enormt tack vare den. Men nu är det dags att bläddra vidare, till kapitel två.
Vänligen, Albin