Utanför dånade ett regn som hade börjat precis när vi skulle ta in honom till mottagningen. Det kändes jobbigt. För han hatade att gå ut när det regnade. Nu låg han där på britsen helt dyngsur, och visste knappt var han var. Han som annars hade full koll på allt. När sprutan kom in på sitt blänkande fat fick jag en impuls att greppa den och springa ut i hällregnet. Ta den och föra den så långt bort från honom som möjligt. Jag hoppades att veterinären skulle kolla på honom och skrockande säga att det där kommer ordna sig, ni behöver inte vara oroliga. Men innerst inne, visste jag att det inte skulle ordna sig. Inte denna gång.
När mamma hade ringt någon timme tidigare och berättat att Tiger inte mådde bra, var det något som brast i mig. Jag visste att denna dag skulle komma, ändå kunde jag inte hålla tillbaka mina tårar. Han hade ju mått hur bra som helst dagen innan. Tiger var en mycket speciell hund. Vi hämtade honom påsken 2009. Han var inte ett dugg intresserad av oss när vi kom. Det var inte det att han ogillade oss. Men han var i sin egna lilla värld. Det var han alltid. På många sätt liknade han tjuren Ferdinand. Hans syskon sprang mellan våra ben och sökte varje uns av vår uppmärksamhet. Men inte Tiger. Och hade det funnits en korkek i närheten, slår jag vad om att han hellre hade suttit där. Och luktat på blommorna.
När Tiger bara var några månader gammal fick vi beskedet att han hade allvarliga problem med sina leder i benen. Veterinären sa att det inte var någon idé att ha kvar honom. Kenneln vi hade köpt honom från tyckte så synd om oss att vi fick köpa en till för halva priset. Och någon månad senare åkte vi och hämtade Zara. Det första hon gjorde när hon träffade Tiger var att bita tag i hans öra. Men han blev inte arg. Visst tyckte han från början att det var märkligt att dela oss med en annan hund, men det varade inte länge. Rätt så snart blev de allra bästa vänner.
Månaderna gick, och Tiger klarade sig trots allt. Med rätt medicin och hjälp när han skulle hoppa upp i bilen, kunde han leva ett normalt liv. Jag såg alltid det som något slags mirakel. Hunden som skulle få 6 månader lyckades lura till sig 12 år till. Men ingen kan lura döden för evigt. Inte ens han.
Jag kommer sakna hur han alltid ville att någon skulle följa med upp för trappen och natta honom på kvällen. Jag kommer sakna hur han slog ned tassarna i golvet när han tyckte att han förtjänade ett smakprov från vår mat. Jag kommer sakna hur han sprang upp till övervåningen när pappa kom hem, för han var rädd att det var dags att göra rent hans öron. Jag kommer sakna hur hans svans gick som en helikopter när han var glad. Jag kommer sakna hur han lyfte på benet när han låg ned för att visa att han ville bli kliad på magen. Jag kommer sakna hur han satt upp och lutade sig mot ryggstödet i fåtöljen för att kunna se ut över ängarna utanför fönstret. Jag kommer sakna hur uppspelt han blev när man konstaterade att knölen man hade känt i hans päls inte var någon fästing. Jag kommer sakna hur han skällde på varje hund han såg på tv:n (även tecknade). Jag kommer sakna hur han alltid åt upp sin mat först, och sen väntade på att Zara skulle äta upp sin så han kunde slicka rent hennes skål. Ja, det finns väl tusen saker jag kommer sakna. Mest av allt kommer jag sakna att få krama om honom. Han älskade att kramas.
När Tiger tagit sitt sista andetag och vi gick ut igen hade regnet upphört. Det kändes filmiskt på något sätt. Jag tittade in en sista gång. Men miraklet jag hoppades på kom aldrig. Det är nu två dagar sen han lämnade oss, och jag är fortfarande rätt skakad. Vi har som tur är fortfarande Zara kvar, men det är tomt utan honom. Och det är väl också det allra värsta med att skaffa hund. Vetskapen att man en dag måste säga farväl. Sorgen är det pris vi måste betala för lyckan de ger. Så jag ber er, krama om era hundar extra hårt åt mig. För ni vet aldrig när dagen kommer.
Vänligen, Albin
