Nyss hemkommen från årets konfirmation, där jag som hjälpledare gjorde min allra sista insats. Fast så säger jag i och för sig varje år. Vi får väl se, jag kanske blir kvar. Årets läger var väldigt speciellt. Nytt ställe, begränsat antal som fick åka med, teknikstrul och andra härvor. Men det löste sig faktiskt väldigt bra (fastän vissa saker fick andra utgångar än jag hade hoppats på). Även själva konfirmationen stod inför ett stort problem, nämligen publikrestriktioner. Så för första gången någonsin var alla kyrkbänkar tomma, och vi sände det live istället. En häftig känsla. Men inget kan mäta sig med en riktig publik.
Det är med stort nöje jag kan meddela att jag kommit in på kursen i kreativt skrivande. Så hela hösten kommer jag bara att skriva. Inga tentor, bara inlämningsuppgifter. Fullt studiestöd. Sverige, vilket land ändå. Jag hoppas att jag nu kan få den disciplin och de verktyg som krävs för att komma igång med mitt skrivande på riktigt. Och kanske blir jag klar med den där förbaskade monologen också, vars dokument jag inte rört sen i juni.
Fick hem Sigge Eklunds nya bok förra veckan. Och det är en text som hemsöker mig. En text om ett speciellt typ av möte som jag inte kan få nog av, då jag känner igen mig allt för väl. De senaste dagarna har jag haft precis ett sånt här möte. Flera dagar i sträck faktiskt. Ett möte som egentligen är helt harmlöst, men samtidigt på största allvar. Denna text och fler läser ni i Sigges nya bok, Livets små njutningar. Här kommer texten i fråga, “Den första beröringen”:
>
“Du anländer till en middag som du bara för en timme sedan övervägde att lämna återbud till. Allt för få du känner, allt för mycket oro inför kallpratet och bordsplaceringen. Och mycket riktigt. Minglet är stelt. Flackande blickar och poänglösa anekdoter, vilket gör din bävan inför middagen ännu större. Ty i minglets själva essens ligger genomrörelsen, att det är enkelt att smita, glida vidare till nästa kluster. En sittning däremot, är en fängelsedom för den som hamnar fel.
Nu ropar toastmastern att det är dags. Nervig rör du dig mot ditt bord. Artigt skakar du hand med de andra och slår dig ner. Lika artigt frågar du din bordsgranne hur hon känner värden. Hon svarar. Du hör direkt att hon är annorlunda. Och du märker att hon är medveten om det.
Så går det till, så snabbt sker det. På ett ögonblick blir en plågad stund elektrisk. Och samtalet som följer är omedelbart intimt, ni utmanar varandra redan vid förrätten. Och någonting djupt nere i dig slår emot i samma botten – i henne. En blick du såg första gången i klassrummet, när du tolv år gammal kikade på någon som kikade tillbaka på dig. Ikväll förenar hennes blick din barndom och nutid.
När kaffet hälls upp sträcker hon sig över dig, och era händer vidrör varandra. Helt kort, men det blixtrar till: ett ljussken, en svindel. Hennes hand mot din, och du märker att hon stannar upp där, och i den gesten bekräftar hon det. I den mikroskopiska kontakten ryms ett framtida liv tillsammans med barn och bilsemestrar och svek och kyssar och vinterkräksjukan och bröllop.
Ni drar båda tillbaka händerna.
Efter det förändras era röster. Ni såg något, ni vet något, och nu är ni försiktiga. Nu är ni rädda för att mötet ska fortsätta kännas rätt, för ni vet att det kan leda till barn och bilsemestrar och svek och kyssar och vinterkräksjukan och bröllop.”
Jag har läst denna text säkert 30 gånger sen boken kom förra veckan. Jag önskar jag hade skrivit den. För den där texten, är jag. Och kvinnan har varit många genom åren. Men ingen har axlat rollen lika bra, som du.
Vänligen, Albin