Tiden skenar iväg

Det är med bestämda steg som jag pulsar genom den töiga verkligheten framför mig. Grottan är och förblir en trygghet, men jag kan inte stanna där. Kylan må vara jobbig men fortsätter jag bara att vandra så kommer jag till slut att nå värmen. Värmen som döljer sig bakom ansträngning.

Förlåt detta virrvarr av metaforer. Jag försöker komma i stämning inför inlämningsuppgiften jag har framför mig. Friheten är inget man ska ta för givet, inte heller ska man hålla tyglarna allt för löst och låta tiden skena iväg. Den senaste tiden har jag haft ett mycket svagt grepp om de där tyglarna. Jag har för det mesta spelat tv-spel. Skrivuppgiften har jag inte ens påbörjat. Den där monologen hade bokstavligen, om den inte varit en digital fil, börjat samla damm vid det här laget. Tid har inte varit någon bristvara, ändå har all denna frihet gjort mig blind. Den allra första låt jag skrev handlar om just det. En låt som nog hade varit klar nu om inte inspelningsdatumet ständigt varit “imorgon”. För morgondagen existerar inte. Så fort det blir “imorgon” ändras namnet illa kvickt till “idag”. Det grämer mig att nästan ingen har läst den låttexten då den varit färdig så länge. Så jag gör något väldigt okonventionellt och klistrar in texten här nere. Det återstår att se vad jag gör med de andra låtarna, men det allra viktigaste för mig är att texterna får komma ut i solljuset. Visst vore det fint om de hade melodierna med sig, men det är trots allt ordet som är min hjärtefråga. Känner jag mig själv rätt så finns det en stor risk att dessa texter aldrig kommer få möta sin melodier. Men jag kan helt enkelt inte beröva dem på glädjen av att få bli läst.

Vänligen, Albin