Lunch idag med Märta. Hon flyttar, blir borta minst ett år. Samtidigt som jag är glad för hennes skull, så är det en stor förlust. Fastän jag ser mig själv som en person med många vänner, så har jag väldigt få som jag faktiskt umgås med. De flesta ser jag bara då och då, på fester eller andra tillställningar. Jag är dålig på att höra av mig. De är dåliga på att höra av sig. Det är ingens fel. Märta däremot, ser jag rätt ofta. Och hennes flytt innebär ännu en meter ned i mitt antisociala träsk. Och fastän jag kan finna ro i ensamheten, måste även jag upp till ytan ibland för att hämta luft. Men med åren har andetagen blivit allt färre. Så här kommer både ett löfte och en vädjan. Jag lovar att bli bättre på att höra av mig. Men jag ber även er, mina kära vänner, att höra av er till mig. Vad sägs om det?
Var i söndags på bio för första gången sen i februari. Vilken känsla. Det kändes förbjudet. Förbjudet och underbart. För satan vad jag har saknat skiten. Även om jag uppskattat funktionen att kunna hyra filmerna online nu under corona, så är ju trots allt filmer skapade för att ses på bio. Både bild- och ljudmässigt. Nu var inte filmen vi såg en film som kanske krävde just en bioupplevelse, det hade nog gått bra att se den hemma. Filmen i fråga var Berts dagbok, och jag blev faktiskt positivt överraskad. Efter att ha sett vad de gjort med de nya Sune-filmerna (och då pratar jag om den första rebooten, den andra rebooten är faktiskt ganska bra), så var jag mycket orolig. Men de hade verkligen tagit Bert och gjort sin egna spin på den, istället för att försöka kopiera serien från 90-talet. Nu slår ju inget originalet, men jag blir alltid glad när en reboot blir lyckad. Sen ser jag dock hellre att filmstudios försöker komma med något nytt istället för att mjölka en redan etablerad franchise. Men men.
Funderar på att skaffa en tatuering. Antagligen något slags Beatles-motiv. Den ikoniska gula ubåten kanske? Abbey Road-omslaget? Vad kostar ens en tatuering? Jag vet ju att det är dyrt, men hur dyrt snackar vi egentligen? Vill inte ha något stort, något litet på armen på sin höjd. Sen får man ju inte glömma smärtan, är jag redo för den? Nej, jag väntar nog lite till. Men förhoppningsvis i höst.
Vänligen, Albin